S   könheten bedrar är ett uttryck som är något av det äldsta i historien. " dont judge the book by its cover. gäller det även den skönhet jag ser när jag ser personen jag älskar mest i mitt liv. när jag ser honom så ser jag skönhet och en flamma i hans ögon när han ler, som inte går att finna någon nnan stans på jorden. jag börjar tro att den flamman är beroendeframkallande. jag låter rädlsan för att förlora honom stoppa mig från att själv uttrycka mig i de ord jag önskar. när jag försökt är det som att mitt huvud skakats om och alla ord har hamnat på fel platser och missförstånd uppstår. men just nu, just nu behöver han mig. så just nu är inte en tid för mig att klaga egentligen. jag tror dock inte att han inser att det sårar mig men att jag fortsätter ändå. jag fortsätter för hans skull. är detta kärlek eller galenskap? jag känner hur jag sakna lindas mer och mer runt hans lillfinger för det där lilla flamman, som att det bor en parasit i mig som sakna äter upp mig. vad ska jag göra? vad kan jag göra? är dessa ord jag nu skriver även dem en del av hans inspirerande röst i mitt huvud eller är det faktiskt mina ord.

hur kan någon så vacker, av kärlek, såra en på djupet utan att änns veta om det? är det kanske meningen att nu är ett tillfälle att utvecklas tillsammans med honom? eller är detta slutet? han påstår att jag, under hans svåraste tid, svek honom, när jag uttryckte min egen åsikt. jag svek honom då han uttryckte vad han kände, och jag svarade med hur jag kände. och detta är FEL. jag fr inte uttrycka mig, eftersom han har den svåraste perioden i sitt liv. så jag undrar bara; vem av oss är den själviske? är det jag för att jag klagar och gnäller över att jag inte får säga vad jag vill medan han dör inombords? eller är det han, för att han sätter sina känslor framför mina genom att inte lyssna på mig och låta mig uttrycka mig även om han är sårad för andra saker som hänt. jag vet helt ärligt inte. det jag vet är att jag klarar inte av att han går när jag behöver honom. det knäcker mig. så bör jag då se till att han inte känner den smärtan av att sin älskade inte finns där när hon behövs? eller ska jag få honom att inse att han faktiskt gjort precis det mot mig när jag behövt honom. för vi behöver varandra. det ska inte vara en blanasgång på äggen av en skarp kniv. det ska finnas balans.

jag vill bara se honom le igen. han säger ofta; jag är lycklig när du är lycklig. och jag svarar alltid med samma. men just nu känns det mest som att vi båda behöver varandra så mycket att vi båda kolapsar med svärden fallande framför våra knän. jag har bestämt mig för att resa mig igen. en gång till iallafall. jag tar upp mitt svärd och min sköld och ställer mig upp. jag ska skydda honom med blod svett och tårar.

"you'll always be my sword my shield."

jag såg Allt. 
hur hon gav upp.
hoppet försvann och hon slutade röra sig.
jag såg hela processen.
jag såg vartenda muskelfäste brista.
jag såg blodet rinna 
där hundarna borrade in sina tänder i henne och slet åt varsitt håll.
jag såg henne Dö.
jag såg Allt.

Jag försökte bara rädda dig. förlåt. vila i frid.

i learnd a new word today. spirituality. this word gives a perfect describtion of what todays so called humans are constant loosing without knowing it. media is killing it. media is worse that any world war ever been. media is a war itself. turning humanity against itself. 

i defind humanity as the ability to question something. you never se any other animal question * why am i so ulgy/why is that rock over there when i put it in a other place/ why do humans make art?* etc.

so if media makes humanity question itself, where the f*ck will we end up?!

honestly i don't think i wanna know. 

thesedays,when i found someone annoying i just say:

-GAAAH, you are so.... just..... human.

i don't know if it's offensive or not because humans offen use it as an excuse to act stupidor makemistakes, so basicly i'm just saying what they already are trying totell themselfs to feel better. but on the other hand some people say * oh,i'm so ulgy* just to make other people tell them * no...no you are not.* but if you tell them *dude, you are ulgy* they get angry as f*ck.

offen if you are a idiot you don't know it. does that meen... i am an alien becausei noticesed what is going on here?sadly,  i actually hope so... 

// Casey

I saw you screaming, and no one can hear
You almost feel ashamed
That someone could be that important
That without them, you feel like nothing
No one will ever understand how much it hurts
You feel hopeless; like nothing can save you
And when it's over, and it's gone
You almost wish that you could have all that bad stuff back
So that you could have the good

-  we found love,Rihanna

if we stop looking for what we can't find, and focus on what we already have... would we be happy then?

if its always sunshine you don't appreciate the happyness in it because you don't know how it feels when it is raining. 

// Casey

It almost feels weird sometimes. That you end up still sitting at the same spot with the same thoughts even if the day started with thinking that everything is going to be okay.

Human dumbness seems to be infinitive. I keep on doing the same fucking thing although I know ill end up as hurt as every other time. But I still do it. over and over again. Hoping for something more.  But I never find the *more* that im looking for. So maybe I should stop looking.  maybe ill then find what I already have. I think that is one of the hardest things to realize in life.  To understand that you don’t need more than you already have.

  // Casey

One shot in your brain. You’re a prisoner in the game.

Turning you insane.

Takes sentures for me to fall asleep.

My depression is to deep.

The picture in my head, is worse than the world we can se.

And then the world we all live in.

Wide awake I am.

Waiting for the nightmare to begin.

There is no monster under your bed,

The one you are looking for is in your head.

It takes over your mind.

Shows you a world that makes you go blind.

And when you can’t run you die instead.

One shot from the inside of your head.

Then you become the monster under the bed.

The monster is me, the monster is you.

You are not alone

Because now we ar e two.

XOXO Sandman

// Casey Camecaze

that first step out in the open is not the hardest step. the hardest step is he one that makes you keep moving when you are out there. just like high school. its not hard getting in, its hard to get thruoght. its hard to fight against things you can not fight only with your fists. its a battle in your mind. 

here we fight every hour off our day just to fit in.

like a dead fish following the stream,we all wanna be a part of the team.

better to stay sad toghether then being happy alone.

a cutout from my song * club religion *

// Casey

A little rage can make a fire... and sometimes you need a fire to make some food. 

its weird how humanity still surprises me with actions and impulses. though i still wanna leave this life and move somewhere else, theres a part of me curious what the people on planet earth is going to do next. sometimes you find a place like now where else. a place where you do not belong... somehow you still wanna stickaround to see what is going to happen if you don't leave. 

we offen ask ourselfs * what if...* 

and we offen think about our options and consequesnses of them. 

it's easyer to look back than to look forward because the past is already an fading act.

but we do not think about the conseques after that consequens. and defenetly not from other perspectives. 

sometimes something smallthat hurts leads to something big. and it maybe hurts even more. but afterwards you maybe learned someting from the act and you might not even regret it anymore.  in the end it maybe end up in something good instead of bad.

// Casey